Rättslig uppföljning 2016:2
Rehabiliterings
ersättning
Rättslig kvalitetsuppföljning
Utgivare:
Försäkringskassan
Rättsavdelningen
Upplysningar: Pernil a Keinestam Lindel
010-116 97 33
pernil x.xxxxxxxxx@xxxxxxxxxxxxxxxxx.xx
Webbplats:
www.forsakringskassan.se
Förord
Försäkringskassans modell för systematisk kvalitetsutveckling bygger på en
kombination av lokala kvalitetsuppföljningar, uppföljning av kvalitets-
indikatorer samt fördjupade rättsliga kvalitetsuppföljningar.
Rättsavdelningen ansvarar för de fördjupade rättsliga kvalitetsuppföljning-
arna. Uppföljningarna inriktas huvudsakligen på sådana områden där det
finns indikationer på rättsliga kvalitetsbrister.
I den här rapporten presenteras resultaten av en rättslig kvalitetsuppföljning
av ärenden om rehabiliteringsersättning. Uppföljningen fokuserar inte bara
på själva bedömningen av rätten till rehabiliteringsersättning, utan även på
hur Försäkringskassan utreder och bedömer rehabiliteringsbehovet och
följer upp rehabiliteringen.
Rapporten har skrivits av Pernilla Keinestam Lindell, rättslig expert vid
Rättsavdelningen. Ett tack riktas till alla som har medverkat i arbetet med
uppföljningen.
Kjell Skoglund
Verksamhetsområdeschef
Verksamhetsområde Process- och socialförsäkringsjuridik
Rättsavdelningen
Innehåll
Sammanfattning ............................................................................. 5
Inledning ......................................................................................... 7 Bakgrund ................................................................................................................. 7
Syfte ........................................................................................................................ 7
Metod ...................................................................................................................... 7
Urval .....................................................................................................................................7
Aktgranskning .......................................................................................................................8
Gemensam analys ................................................................................................................8
Kort om rehabilitering och rehabiliteringsersättning ............... 10
Resultat ......................................................................................... 11 Nedsatt arbetsförmåga och behov av rehabilitering? ........................................... 11
Prövningen av rätten til rehabiliteringsersättning ................................................. 11
Rehabiliteringspenning ....................................................................................................... 11
Särskilt bidrag ..................................................................................................................... 14
Rehabiliteringsplanen ............................................................................................ 16
Finns det en rehabiliteringsplan i ärendet? ......................................................................... 16
Innehåller planen den information som behövs? ................................................................ 17
Rehabiliteringen .................................................................................................... 19
Vilken typ av rehabilitering är det fråga om? ....................................................................... 19
Bedöms åtgärderna vara lämpliga och effektiva? ............................................................... 21
Uppföljning av rehabiliteringen ........................................................................................... 22
Arbetsförmågan efter rehabiliteringen ................................................................................. 23
Sammanfattande diskussion och slutsatser ............................. 24
Rekommendationer och åtgärder ............................................... 27
1. Rekommendation: Säkerstäl a att den försäkrades arbetsförmåga och behov av
rehabilitering utreds i til räcklig omfattning innan eventuell planering av
arbetslivsinriktad rehabilitering ........................................................................................... 27
2. Rekommendation: Säkerstäl a att en utförlig rehabiliteringsplan upprättas i ärenden
med rehabiliteringsersättning .............................................................................................. 28 3. Rekommendation: Säkerstäl a att rehabiliteringspenning bara betalas ut för den tid
då den försäkrade aktivt deltar i rehabilitering .................................................................... 28 4. Rekommendation: Följa upp kvalitet och utfall när det gäller rehabilitering och
rehabiliteringsersättning ...................................................................................................... 29
Bilaga 1 ......................................................................................... 31 Frågeformulär ........................................................................................................ 31
Rättslig uppföljning 2016:2
Sammanfattning
I denna rapport redovisas en uppföljning som syftar till att undersöka den
rättsliga kvaliteten i ärenden om rehabiliteringsersättning. Uppföljningen
avser utredningen och bedömningen av rätten till rehabiliteringsersättning,
men inkluderar också handläggningen och planeringen av den rehabilitering
som ersättningen avser.
Uppföljningen omfattar ett slumpmässigt urval om 500 ärenden där den
försäkrade ansökt om rehabiliteringsersättning under första kvartalet 2015.
Resultaten visar att det finns en betydande förbättringspotential när det
gäller prövningen av den försäkrades arbetsförmåga och behov av rehab-
ilitering innan en rehabiliteringsplan upprättas och beslut om rehabiliter-
ingsersättning fattas. I nästan en tredjedel av ärendena bedömde granskarna
att den försäkrade inte hade behov av rehabilitering. Merparten av dessa
ärenden var sådana där granskarna bedömde att den försäkrades arbets-
förmåga inte var nedsatt och att rehabilitering inte behövdes av den
anledningen. Det fanns också en del ärenden där arbetsförmågan bedömdes
vara nedsatt men där den försäkrade på sikt ansågs kunna återgå i arbete
utan rehabilitering.
Dessa brister innebär att ersättning betalas ut på tveksamma grunder och
motverkar målet om en välfungerande sjukförsäkring och ett minskat
sjukpenningtal. Rehabiliteringsärenden är dessutom tidskrävande, eftersom
planering, samordning och uppföljning av rehabilitering ofta kräver ett
flertal möten och avstämningar. Obehövliga rehabiliteringsåtgärder innebär
alltså att tid och resurser läggs på fel saker.
För den som behöver rehabilitering för att återfå sin arbetsförmåga är det
viktigt att rätt åtgärd vidtas i rätt tid, så att den försäkrade återfår sin arbets-
förmåga så snart som möjligt. Den typ av rehabilitering som i huvudsak
förekom i ärendena var arbetsträning, men den genomfördes inte alltid i ett
arbete som var lämpligt för den försäkrade och i vissa fall förekom det
väntetider och avbrott som fördröjde rehabiliteringen. Det finns med andra
ord en förbättringspotential när det gäller rätt åtgärd i rätt tid.
Det kan finnas skäl för Försäkringskassan att i högre grad fokusera på andra
typer av arbetslivsinriktade åtgärder än arbetsträning. Det handlar då om
sådana åtgärder som arbetsgivaren eller Arbetsförmedlingen ansvarar för,
såsom arbetsanpassning och omplacering eller lönebidrag som gör det
möjligt att få ett arbete med lägre krav än vad som normalt ställs på arbets-
marknaden. Försäkringskassan har i det sammanhanget en roll främst när
det gäller att utreda arbetsförmågan och informera om de förutsättningar
som sjukförsäkringen ger. Genom ett starkare fokus på utredning,
information och korrekta beslut om ersättning skulle Försäkringskassans
bidrag till en snabb och effektiv rehabilitering kunna öka, samtidigt som det
5
Rättslig uppföljning 2016:2
skulle kunna spara handläggningsresurser inom Försäkringskassan genom
att de ansvariga parterna i högre grad planerar och genomför åtgärder utan
Försäkringskassans aktiva involvering.
6
Rättslig uppföljning 2016:2
Inledning
Bakgrund
Enligt Försäkringskassans arbetsordning ansvarar Rättsavdelningen för
rättslig kvalitetsuppföljning och återkoppling. Rättslig kvalitetsuppföljning
är en av tre delar i Försäkringskassans modell för systematisk kvalitets-
uppföljning, som även inkluderar lokala kvalitetsuppföljningar och upp-
följning av kvalitetsindikatorer. Den rättsliga kvalitetsuppföljningen syftar
till att ge fördjupad kunskap inom områden där det finns tecken på brister i
rättstillämpningen.
Rättsavdelningen tar i samråd med övriga avdelningar fram en årlig plan för
de rättsliga kvalitetsuppföljningar som ska göras. I planen för 2015 ingick
en uppföljning av ärenden om rehabiliteringsersättning.
Rättsavdelningen har tidigare gjort en rättslig kvalitetsuppföljning av sjuk-
penningärenden som blir så långa att dagarna inom förmånstiden tar slut
(Rättslig uppföljning 2015:03
Sjukpenningärenden som avslutas för att
dagarna tar slut). Uppföljningen visade att det finns en förbättrings-
potential, både när det gäller bedömningen av rätten till ersättning och när
det gäller hur Försäkringskassan utreder den försäkrades rehabiliterings-
behov och samordnar rehabilitering. Eftersom det i vissa av de granskade
sjukfallen även förekom perioder med rehabiliteringsersättning gav
uppföljningen en indikation om den rättsliga kvaliteten även för den
förmånen. Vi såg att det fanns skäl att närmare undersöka kvaliteten i
ärenden med rehabiliteringsersättning.
Syfte
Uppföljningen syftar till att undersöka den rättsliga kvaliteten i ärenden om
rehabiliteringsersättning. Uppföljningen avser utredningen och bedömning-
en av rätten till rehabiliteringsersättning, men inkluderar också handlägg-
ningen och planeringen av den rehabilitering som ersättningen avser.
Metod
Urval
Uppföljningen omfattar ett slumpmässigt urval om 500 ärenden där den
försäkrade ansökt om rehabiliteringsersättning under första kvartalet 2015.
Urvalet har hämtats från ÄHS, som är Försäkringskassans IT-baserade
handläggningssystem.
7
Rättslig uppföljning 2016:2
Av de 500 ärendena föll fem procent bort. Ärenden som föll bort var sådana
där det fanns en särskild sekretessmarkering. Det var också ärenden där den
försäkrade hade skickat in en blankett för ansökan om rehabiliterings-
ersättning men där det visade sig att den försäkrade hade avsett att ansöka
om något annat, såsom ersättning för merkostnader för arbetsresor eller
sjukersättning.
En majoritet av de försäkrade, 63 procent, var anställda och 39 procent var
arbetslösa. En procent var egenföretagare och mindre än en procent var
studerande. I en procent av ärendena framgick det inte vilken sysselsättning
den försäkrade hade. Anledningen till att summan av dessa andelar blir mer
än 100 procent är att en del försäkrade hade flera sysselsättningar.
Aktgranskning
Granskningsarbetet har utförts av fem personliga handläggare. Försäkrings-
kassans avdelning för sjukförsäkring är organiserad i fem geografiska
verksamhetsområden och varje verksamhetsområde har bidragit med en
granskare.
Respektive granskare har granskat 100 ärenden. Fördelningen av ärenden på
de olika granskarna har varit slumpmässigt.
Granskningen har gjorts utifrån ett i förväg framtaget granskningsformulär.
Frågorna har testats och reviderats i omgångar innan granskningen startade.
Kalibrering av granskarna har skett genom en provgranskning där de
granskade samma ärenden. Resultatet jämfördes och diskuterades, vilket
också resulterade i några förtydliganden i granskningsformuläret.
Formuläret finns i bilaga 1.
Merparten av granskningsformuläret består av bedömningsfrågor där det
inte nödvändigtvis finns ett rätt eller fel svar. Eftersom det inte finns något
facit omgärdas bedömningarna av en viss osäkerhet.
Granskningen tar sin utgångspunkt i Försäkringskassans dokumentation i
ärendet. De uppgifter som har betydelse för utgången i ärendet eller som
behövs för att kunna följa ärendets handläggning och de ställningstaganden
som görs ska alltid dokumenteras. Men man kan inte helt utesluta att det
förekommer dokumentationsbrister som medför att granskarnas bedömning
görs utifrån ett ofullständigt underlag.
Granskarna har tagit del av de ärenden som omfattas av granskningen via
ärendehanteringssystemet ÄHS och det webbaserade verktyget Easyresearch
har använts för att genomföra granskningen.
Gemensam analys
Efter att granskningsfasen avslutats genomfördes ett analysmöte där
samtliga granskare deltog. Vid mötet gick vi tillsammans igenom resultaten
och fångade upp iakttagelser som de gjort under granskningen.
8
Rättslig uppföljning 2016:2
Två lokala workshoppar har också genomförts med anledning av resultatet.
Dessa genomfördes i Södertälje och i Eskilstuna. På workshopparna deltog
främst handläggare, men även specialister, enhetschef och lokal försäkrings-
samordnare fanns med. På workshopparna presenterades resultaten från
granskning och sedan diskuterades orsaker och tänkbara förbättrings-
aktiviteter.
9
Rättslig uppföljning 2016:2
Kort om rehabilitering och
rehabiliteringsersättning
Med begreppet rehabilitering avses i socialförsäkringsbalken arbetslivs-
inriktad rehabilitering. Det definieras som åtgärder som syftar till att en
försäkrad som har drabbats av sjukdom ska få tillbaka sin arbetsförmåga och
få förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete (29 kap. 2 §
SFB).
För att kunna få rehabiliteringsersättning måste man dels ha en sjukdom
som sätter ned arbetsförmågan med minst en fjärdedel, dels ha behov av
rehabilitering för att återfå arbetsförmågan. Ersättningen betalas ut för den
tid då man deltar i rehabiliteringen. (31 kap. 3 § SFB)
Rehabiliteringsersättning finns i två former, rehabiliteringspenning och
särskilt bidrag. Rehabiliteringspenningen är en dagersättning som betalas ut
med ett belopp som motsvarar sjukpenningen. Särskilt bidrag är en kost-
nadsersättning som täcker vissa kostnader i samband med rehabiliteringen.
Eftersom rehabiliteringsersättning betalas ut för tiden då man deltar är det
endast sådan rehabilitering som bygger på någon form av aktivt deltagande
som ger rätt till ersättning. Om åtgärden till exempel innebär att arbets-
givaren möjliggör arbetsåtergång genom att anpassa arbetet eller erbjuda ett
annat arbete blir det normalt inte aktuellt med rehabiliteringsersättning.
Däremot kan rehabiliteringsersättning till exempel förekomma i samband
med arbetsträning eller utbildning.
Enligt regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan är målet för
sjukförsäkringen att rätt ersättning ges till rätt person och att rätt åtgärder
ges i rätt tid.
För att åstadkomma det krävs det en ordentlig utredning av arbetsförmågan
och behovet av rehabilitering innan man eventuellt påbörjar rehabilitering.
Den vars arbetsförmåga inte är nedsatt med minst en fjärdedel har inte rätt
till ersättning från sjukförsäkringen. Det finns inte heller anledning för
Försäkringskassan att samordna rehabiliteringsåtgärder i den situationen.
Rehabilitering och rehabiliteringsersättning är inte heller aktuellt för den
som har nedsatt arbetsförmåga men som kan återfå sin förmåga utan
arbetslivsinriktade åtgärder. Om det är endast medicinsk behandling som
behövs för att återställa arbetsförmågan är det till exempel inte motiverat
med arbetsträning.
10
Rättslig uppföljning 2016:2
Resultat
Nedsatt arbetsförmåga och behov av
rehabilitering?
Granskarna har bedömt att det i nästan en fjärdedel (23 procent) av ärendena
inte var styrkt att arbetsförmågan var nedsatt med minst en fjärdedel vid den
tidpunkt då rehabiliteringen startade.
I de ärenden där arbetsförmågan var nedsatt bedömdes det inte finnas behov
av rehabilitering i en tiondel (10 procent).
Om man beaktar båda dessa grupper – de som redan har arbetsförmåga och
de som har nedsatt arbetsförmåga men inget behov av rehabilitering – så
utgör de nästan en tredjedel (31 procent) av de granskade ärendena.
Det innebär att enligt granskarnas bedömning genomförs rehabilitering i
onödan, utan att det finns ett påvisat behov av det, i nästan en tredjedel av
ärendena. Det innebär också att ersättning betalas ut på tveksamma grunder i
dessa ärenden.
Prövningen av rätten till rehabiliterings-
ersättning
Rehabiliteringspenning
Vilket beslut hade Försäkringskassan fattat?
Samtliga försäkrade i de ärenden som granskats hade ansökt om rehab-
iliteringspenning. Det förekom inte något ärende där den försäkrade enbart
hade ansökt om särskilt bidrag. Försäkringskassan har en gemensam
ansökningsblankett för de båda formerna av rehabiliteringsersättning, där
man kryssar i vilken eller vilka former man ansöker om.
Försäkringskassan hade fattat beslut om att bevilja rehabiliteringspenning i
nästan alla ärenden (98 procent). Övriga ärenden var av två olika slag. Dels
fanns det några ärenden där handläggaren hade betalat ut rehabiliterings-
penning utan att ha fattat något formellt beslut. Handläggaren hade alltså
varken upprättat ett särskilt beslutsbrev eller skrivit ett beslut i journalen.
Dels fanns det några ärenden där ansökan om rehabiliteringspenning inte
hade föranlett någon åtgärd överhuvudtaget. Det är en grundläggande
förvaltningsrättslig princip att en ansökan alltid ska besvaras med ett beslut.
De förvaltningsrättsliga brister som framkommit i detta avseende är
allvarliga, även om det rör sig om få ärenden.
11
Rättslig uppföljning 2016:2
Försäkringskassan hade inte avslagit ansökan om rehabiliteringspenning i
något ärende. Det framgick också att det ofta var handläggaren som hade
initierat den försäkrades ansökan. Den försäkrade hade alltså inte ansökt på
eget initiativ. Det framkom också på de workshoppar med handläggare som
vi haft efter granskningen att ”spontana” ansökningar om rehabiliterings-
ersättning i princip aldrig förekommer.
För hur lång tid hade den försäkrade fått rehabiliteringspenning?
Det finns ingen fast tidsgräns för hur lång tid rehabiliteringspenning kan
beviljas. Men det framgår i förarbetena att rehabilitering normalt bör vara
avslutad inom ett år. Rehabiliteringen ska bedrivas på ett tidseffektivt sätt.
I åtta procent av ärendena hade den försäkrade beviljats rehabiliterings-
penning för längre tid än ett år. Det vanligaste var att den försäkrade hade
beviljats rehabiliteringspenning för en period om maximalt tre månader. Det
gällde i nästan hälften (47 procent) av ärendena. I 22 procent av ärendena
hade det beviljats en period som var 4-6 månader och i 23 procent av
ärendena var perioden 7-12 månader.
Uppgifterna om tidsperioden med rehabiliteringspenning avser samtliga
beslut som fattats för den aktuella sjukperioden. Urvalet avsåg ärenden där
den försäkrade hade ansökt om rehabiliteringsersättning under första
kvartalet 2015 men en del försäkrade hade ansökt om rehabiliteringspenning
även tidigare eller senare. Ersättning som beviljats med anledning av en
sådan ansökan har räknats med, under förutsättning att den avsett samma
sjukperiod. Med sjukperiod avses en period då den försäkrade i oavbruten
följd antingen har nedsatt arbetsförmåga med minst en fjärdedel eller har
rätt till rehabiliteringsersättning eller sjukpenning i förebyggande syfte
(27 kap. 26 § SFB).
Hade Försäkringskassan underrättat den försäkrade om beslutet?
Uppföljningen visar att Försäkringskassan som regel underrättar den
försäkrade skriftligt om beslutet om rehabiliteringsersättning. I ett fall hade
den försäkrade underrättats muntligt och i en handfull ärenden framgick det
inte att den försäkrade hade underrättats på något annat sätt än genom
utbetalningsbeskedet.
Förvaltningslagen ger utrymme för muntliga beslutsunderrättelser, men
Försäkringskassan har bedömt att det är lämpligast att underrätta den
försäkrade skriftligt eftersom det minskar risken för missförstånd och
underlättar Försäkringskassans dokumentation av det beslut som fattats. Det
framgår av Försäkringskassans vägledning 2004:7
Förvaltningsrätt i
praktiken (version 10, avsnitt 12.4.1).
Eftersom ett beslut om rehabiliteringspenning fattas framåt i tiden och är
villkorat med att den försäkrade deltar i den planerade rehabiliteringen är
det särskilt viktigt att den försäkrade är fullt införstådd med vad som är
beslutat. Hen behöver också få tydligt information om vad som gäller till
exempel vid sjukfrånvaro och vid eventuella skador som uppstår under
12
Rättslig uppföljning 2016:2
rehabiliteringen. Den försäkrade bör därför alltid få en skriftlig underrättelse
om beslutet tillsammans med skriftlig sådan information.
Bedömningen av rätten till rehabiliteringspenning
I ungefär en tredjedel av ärendena (36 procent) ansåg granskarna att den
försäkrade inte alls hade rätt till rehabiliteringspenning. I 22 procent av
ärendena ansåg de att den försäkrade hade rätt till rehabiliteringspenning i
lägre omfattning än vad handläggarna hade bedömt. I resterande ärenden,
42 procent, delade granskarna handläggarens bedömning av rätten till
rehabiliteringspenning fullt ut.
De ärenden där granskarna bedömde att den försäkrade inte alls hade rätt till
rehabiliteringspenning var till största delen sådana där granskarna bedömde
att den försäkrade inte hade nedsatt arbetsförmåga med minst en fjärdedel
eller där de bedömde att den försäkrade inte hade behov av rehabilitering
trots nedsatt arbetsförmåga. Som framgår ovan uppgick andelen sådana
ärenden till totalt 31 procent av de granskade ärendena. De övriga ärenden
där granskarna bedömde att den försäkrade inte hade rätt till rehabiliterings-
penning var sådana där åtgärden som vidtogs inte kunde anses utgöra arbets-
livsinriktad rehabilitering. Det kunde istället handla om att den försäkrade
deltog i en utredning av arbetsförmågan eller i någon typ av förberedande
åtgärd som inte kunde betraktas som arbetslivsinriktad rehabilitering.
I de ärenden där granskarna delvis, men inte helt, instämde i handläggarnas
bedömning av rätten till rehabiliteringspenning handlade det om att de ansåg
att den beviljade perioden var alltför lång. Det fanns enligt deras bedömning
inte stöd för att bevilja rehabiliteringspenning för hela perioden.
Framgår det vilken tid den försäkrade aktivt har deltagit i
rehabiliteringen?
Rehabiliteringspenning kan beviljas för den tid då den försäkrade deltar i en
rehabiliteringsåtgärd, och i den omfattning som åtgärden hindrar den
försäkrade från att förvärvsarbeta (31 kap. 3 och 7 §§).
För att bedöma rätten till rehabiliteringspenning måste man alltså veta
vilken tid den försäkrade deltar i åtgärden. Granskarna har bedömt att detta
framgick i drygt två tredjedelar av ärendena (69 procent).
Uppgifter om tiden framkom främst i mötesanteckningar och i anteckningar
efter telefonsamtal med den försäkrade eller med chef eller anordnare.
Granskarnas bild är att det oftare fanns tidsuppgifter i ärenden där den för-
säkrade arbetstränade hos sin ordinarie arbetsgivare än när den försäkrade
deltog i rehabilitering via Arbetsförmedlingen.
Det finns en blankett för närvaroförsäkran vid rehabilitering (FK6646) men
granskningen visar att den sällan används. Den förekom inte i något av de
granskade ärendena. Det finns inget formellt krav på närvaroförsäkran, men
Försäkringskassan behöver tillräckliga uppgifter om det faktiska deltagandet
för att kunna ta ställning till rätten till rehabiliteringspenning. Uppgifter om
13
Rättslig uppföljning 2016:2
faktiska förhållanden ska dessutom lämnas på heder och samvete (110 kap.
4 § SFB). Närvaroförsäkran tillgodoser dessa behov.
En bidragande orsak till att närvaroförsäkran inte används kan vara att
Försäkringskassan för närvarande tillämpar reglerna om rehabiliterings-
penning på ett sätt som innebär att den försäkrade i vissa fall får rehab-
iliteringspenning i högre omfattning än vad som motsvarar det faktiska
deltagandet. En försäkrad vars arbetsförmåga är helt nedsatt när rehabil-
iteringsperioden startar har till exempel kunnat få hel rehabiliteringspenning
under rehabiliteringen, oavsett i vilken omfattning hen deltagit och oavsett
om arbetsförmågan successivt förbättrats under perioden. Med en sådan
tillämpning har det inte varit avgörande för bedömningen av rätten till
ersättning att veta den exakta omfattningen på deltagandet.
Den felaktiga tillämpningen identifierades i samband med revideringen av
vägledningen för sjukpenning, rehabilitering och rehabiliteringsersättning
under våren 2015. En förändrad tillämpning bedömdes dock kräva bland
annat IT-utveckling för att möjliggöra maskinell utbetalning av olika
dagersättningar för samma dag, t.ex. om den försäkrade för samma dag har
rätt till halv rehabiliteringspenning och halv sjukpenning. Det bestämdes
därför att förändringen skulle skjutas fram till år 2016.
Redan nu behöver Försäkringskassan naturligtvis tillräckliga uppgifter om
omfattningen på den försäkrades deltagande, både för att bedöma rätten till
ersättning och för att följa upp hur rehabiliteringen framskrider. I samband
med att tillämpningen ändras ökar dock behovet av specifika uppgifter om
vilken tid den försäkrade faktiskt har deltagit i rehabiliteringen och det
behöver därför övervägas hur dessa uppgifter bör hämtas in.
Särskilt bidrag
Vilket beslut hade Försäkringskassan fattat?
I en tredjedel (33 procent) av ärendena hade den försäkrade ansökt om
särskilt bidrag.
Försäkringskassan hade fattat beslut om att bevilja ansökan i nästan alla
dessa ärenden (95 procent av dem som hade ansökt). I övriga ärenden hade
det inte fattats något beslut. Antingen hade ansökan inte föranlett någon
åtgärd överhuvudtaget eller så hade särskilt bidrag betalats ut utan att något
beslut hade dokumenterats.
Nästan samtliga ansökningar och beslut om särskilt bidrag avsåg resor till
och från platsen för rehabiliteringen. Det var 99 procent av besluten som
gällde sådana kostnader. I ett ärende hade ersättning beviljats för kursavgift
och i två ärenden hade ersättning beviljats för boende på annan ort i
samband med rehabiliteringen.
Enligt granskarna var det huvudsakligen arbetslösa försäkrade som ansökte
om särskilt bidrag. Det beror sannolikt på att ansökan som regel initierats av
handläggaren, och att möjligheten att få särskilt bidrag för resor är mycket
14
Rättslig uppföljning 2016:2
begränsade för den som deltar i rehabilitering hos sin arbetsgivare. Sådan
ersättning kan bara beviljas om det är skäligt med hänsyn till de rese-
kostnader som den försäkrade skulle haft i sitt ordinarie arbete.
För hur lång tid hade den försäkrade fått särskilt bidrag?
Det finns ingen fast tidsgräns för hur lång tid särskilt bidrag kan beviljas.
Men det framgår i förarbetena att rehabilitering normalt bör vara avslutad
inom ett år. Rehabiliteringen ska bedrivas på ett tidseffektivt sätt.
I åtta procent av ärendena hade den försäkrade beviljats särskilt bidrag för
längre tid än ett år. I 27 procent av ärendena hade den försäkrade beviljats
särskilt bidrag för en period om maximalt tre månader. I 30 procent av
ärendena hade det beviljats en period som var 4-6 månader och i 35 procent
av ärendena var perioden 7-12 månader.
Uppgifterna om tidsperioden med särskilt bidrag avser samtliga beslut som
fattats för den aktuella sjukperioden. Urvalet avsåg ärenden där den
försäkrade hade ansökt om rehabiliteringsersättning under första kvartalet
2015 men en del försäkrade hade ansökt om ersättning även tidigare eller
senare. Särskilt bidrag som beviljats med anledning av en sådan ansökan har
räknats med, under förutsättning att den avsett samma sjukperiod. Med
sjukperiod avses en period då den försäkrade i oavbruten följd antingen har
nedsatt arbetsförmåga med minst en fjärdedel eller får rehabiliterings-
ersättning eller sjukpenning i förebyggande syfte (27 kap. 26 § SFB).
Hade Försäkringskassan underrättat den försäkrade om beslutet?
I nästan alla ärenden där beslut om att bevilja särskilt bidrag hade fattats
hade den försäkrade underrättats skriftligt om beslutet. I ett ärende hade den
försäkrade bara fått muntlig information och i två ärenden hade den för-
säkrade inte underrättats på något annat sätt än genom utbetalningsbeskedet.
Bedömningen av rätten till särskilt bidrag
I ungefär två tredjedelar (68 procent) av ärendena skulle granskarna ha
beviljat särskilt bidrag i samma omfattning som handläggaren har gjort.
Men i 18 procent av ärendena anser granskarna att den försäkrade inte har
rätt till något särskilt bidrag alls, och i 14 procent av ärendena bedömer de
att särskilt bidrag skulle betalats ut i mindre omfattning.
De ärenden där särskilt bidrag inte alls skulle ha beviljats var enligt
granskarna sådana att den försäkrade inte uppfyllde de grundläggande
kraven för rehabiliteringsersättning. Den försäkrades arbetsförmåga var inte
nedsatt eller så fanns det inte något behov av rehabilitering trots att
arbetsförmågan var nedsatt.
De ärenden där granskarna ansåg att särskilt bidrag skulle ha beviljats i lägre
omfattning var huvudsakligen sådana där man beviljat omotiverat höga
belopp. Till exempel hade man beviljat ersättning motsvarande dagliga resor
trots att den försäkrade bara deltog i rehabilitering någon eller några dagar i
veckan. Ett annat exempel är att man beviljat ersättning för resor med egen
15
Rättslig uppföljning 2016:2
bil i situationer då det saknas stöd i regelverket för det. Det finns en förbätt-
ringspotential när det gäller utredningen av antalet resor som rehabiliter-
ingen kräver och vilket som är det billigaste färdsättet. Granskarnas
upplevelse var att handläggarna verkar osäkra på vilka reskostnader som kan
ersättas inom ramen för särskilt bidrag.
Rehabiliteringsplanen
Om en försäkrad behöver en rehabiliteringsåtgärd som man kan få
rehabiliteringsersättning för är Försäkringskassan skyldig att upprätta en
rehabiliteringsplan (30 kap. 12 § SFB).
Planen har två syften. Den ska dels säkerställa att de arbetslivsinriktade
rehabiliteringsåtgärder som är nödvändiga genomförs, dels ligga till grund
för beslut om rehabiliteringsersättning.
Planen ska alltid innehålla en tidsplan för rehabiliteringen och uppgifter om
de rehabiliteringsåtgärder som ska genomföras. Planen ska också innehålla
information om vem som ansvarar för de olika rehabiliteringsåtgärderna.
Även övriga uppgifter som behövs för att genomföra rehabiliteringen ska
framgå. (30 kap. 13 § SFB)
Finns det en rehabiliteringsplan i ärendet?
Nedanstående diagram visar om det förekom en rehabiliteringsplan i
ärendena samt vilken form den i så fall hade.
Diagram 1 Andelen (procent) av alla granskade ärenden
En rehabiliteringsplan som upprättats i den framtagna mallen (FK15307)
förekom i knappt en tredjedel av ärendena. Det var vanligare att man
dokumenterade sin planering på annat sätt, i mötesanteckningar eller i annan
16
Rättslig uppföljning 2016:2
form. När det var i annan form så handlade det i praktiken om Försäkrings-
kassans journalanteckningar.
I nästan en femtedel av ärendena bedömde granskarna att det inte fanns
något som kan betecknas som en rehabiliteringsplan. Det fanns då ingen
samlad dokumentation av planeringen i ärendet. Om det fanns en samlad
dokumentation av planeringen ansågs det som en rehabiliteringsplan, även
om den inte hade rubricerats så eller inte innehöll samtliga uppgifter som en
rehabiliteringsplan ska innehålla.
Innehåller planen den information som behövs?
De formella kraven på rehabiliteringsplanen framgår i 30 kap. 13 § SFB.
Där framgår att planen ska innehålla uppgifter om de rehabiliteringsåtgärder
som ska genomföras, tidsplan för dem, uppgifter om vem som har ansvaret
för åtgärderna samt de övriga uppgifter som behövs för att genomföra
rehabiliteringen.
För att planen ska anses innehålla tillräcklig information måste det finnas
konkreta uppgifter om insatserna som ska genomföras, när och i vilken
omfattning de ska genomföras och vem som ansvarar för att anordna och
följa upp dem. Det är en förutsättning för att syftet med planen – att
tydliggöra planeringen för alla inblandade och att ligga till grund för
bedömningen av rätten till rehabiliteringsersättning – ska kunna uppfyllas.
Uppföljningen visar att planerna ofta är bristfälliga. Enligt granskarna
innehåller planen den information som behövs i drygt en tredjedel av
ärendena (37 procent).
I resterande ärenden är planen bristfällig i något eller några avseenden.
Nedanstående diagram visar vilka specifika brister som fanns i dessa
ärenden. Granskarna har kunnat ange flera områden där planen varit
bristfällig.
17
Rättslig uppföljning 2016:2
Diagram 2 Andel (procent) av ärendena med bristfäl ig rehabiliteringsplan
Det vanligaste var att tidsplanen var bristfällig. Uppgifterna om när
rehabiliteringsåtgärderna skulle genomföras och i vilken omfattning var i
dessa fall diffusa, ibland i princip obefintliga. Det kunde t.ex. stå att
rehabiliteringen skulle genomföras ”under våren”, utan någon konkret
uppgift om vilket datum den skulle starta och när den planerades att sluta.
En så övergripande tidsplan kan varken ligga till grund för ett beslut om
rehabiliteringsersättning eller bidra till att rehabiliteringen genomförs på ett
effektivt och målinriktat sätt. Det behöver finnas en konkret tidsplan med
start- och slutdatum och med uppgifter om vilka tider som den försäkrade
aktivt ska delta i någon aktivitet.
Det var också vanligt att uppgifterna om vad rehabiliteringsåtgärderna
bestod i var bristfällig. Det kunde t.ex. stå att den försäkrade skulle delta i
ett fördjupat samarbete med Arbetsförmedlingen, utan att det preciserades
vilka konkreta insatser som den försäkrade skulle delta i. Det var också
vanligt att det stod att den försäkrade skulle arbetsträna hos sin arbetsgivare,
men att det inte framgick något mer om vad arbetsträningen innebar. Det
behöver finnas konkreta uppgifter om rehabiliteringsåtgärderna för att
Försäkringskassan ska kunna bevilja rehabiliteringsersättning och för att
Försäkringskassan ska kunna följa upp hur rehabiliteringen fungerar.
Det förekom dessutom att planerna saknade uppgift om vem som ansvarade
för de olika insatserna. För den som är insatt i ansvarsfördelningen mellan
olika parter på rehabiliteringsområdet kan det kanske framstå som uppen-
bart, men eftersom det är ett lagkrav och eftersom det skapar tydlighet för
alla inblandade är det ändå viktigt att det framgår.
Det förekom också att det saknades annan information, främst om uppfölj-
ningen av rehabiliteringen. Det kunde handla om att det inte alls stod något
om uppföljning, eller att det t.ex. stod ”uppföljning om en månad” utan att
precisera vem som skulle göra vad. Uppföljningen är viktig för att säker-
ställa att rehabiliteringen framskrider som förväntas och genomförs så
18
Rättslig uppföljning 2016:2
effektivt som möjligt. Det bör därför alltid finnas tydlig information i planen
om när och hur uppföljning ska ske, så att alla är införstådda med vad som
gäller.
Granskarna har noterat att i det i rehabiliteringsplaner som avser arbetslösa
försäkrade ofta anges att Arbetsförmedlingen ska följa upp rehabiliteringen.
När Arbetsförmedlingen svarar för själva insatsen är det naturligtvis viktigt
att de är aktivt engagerade i genomförandet. Men Arbetsförmedlingens
ansvar innebär inte att Försäkringskassan kan låta bli att följa upp hur
genomförandet framskrider och hur den försäkrades arbetsförmåga
utvecklas. Försäkringskassan har ett ansvar enligt lag att fortlöpande se till
att planen följs och att det vid behov görs ändringar i den (30 kap. 14 §
SFB). Dessutom måste Försäkringskassan följa utvecklingen för att kunna
betala ut rätt ersättning.
Rehabiliteringen
Vilken typ av rehabilitering är det fråga om?
Diagrammet nedan visar vilken typ av rehabilitering som enligt dokument-
ationen förekom i ärendena. I vissa ärenden förekom mer än en typ av
åtgärd.
Diagram 3 Andel (procent) av samtliga granskade ärenden
Arbetsträning
Arbetsträning var den i särklass vanligaste typen av rehabiliteringsåtgärd.
Det förekom i 96 procent av alla ärendena.
Anställda arbetstränade oftast i det ordinarie arbetet. Så var det i drygt
hälften (52 procent) av de ärendena. En femtedel (20 procent) av de
anställda som arbetstränade gjorde det istället i ett annat arbete hos
19
Rättslig uppföljning 2016:2
arbetsgivaren. Ungefär en fjärdedel (26 procent) arbetstränade i ett arbete
utanför arbetsgivarens verksamhet. I resterande ärenden (två procent)
framgick det inte vad det var för arbete.
De flesta (86 procent) av de arbetslösa som arbetstränade gjorde det i ett
arbete inom den öppna arbetsmarknaden. I åtta procent av ärendena genom-
fördes arbetsträningen istället i ett arbete inom den skyddade arbets-
marknaden, som regel på Samhall. I resterande ärenden framgick det inte
vad det var för arbete.
Av de få egenföretagare som förekom bland de granskade ärendena så
deltog tre av fem i arbetsträning, och i samtliga fall skedde arbetsträningen i
ett arbete på den öppna arbetsmarknaden.
I urvalet förekom också två studerande, och båda arbetstränade i ett arbete
på den öppna arbetsmarknaden.
Utbildning
Utbildning förekom mycket sällan, i en procent av ärendena. Det är inte
förvånande, eftersom sjukförsäkringens arbetsförmågebegrepp är renodlat
medicinskt och rehabilitering ska syfta till att återställa arbetsförmågan. En
utbildning förbättrar normalt inte de medicinska förutsättningarna att
utföra
ett arbete. Utbildning kan dock innebära att den försäkrade förbättrar sin
förmåga att
få ett arbete.
För en anställd vars arbetsgivare kan erbjuda omplacering till ett annat
arbete under förutsättning att man går en utbildning kan rehabilitering i form
av utbildning bli aktuell under den period i rehabiliteringskedjan då bedöm-
ningen av arbetsförmåga begränsas till arbete hos arbetsgivaren. För den
vars arbetsförmåga ska bedömas i förhållande till arbeten som normalt
förekommer på arbetsmarknaden kan utbildning bli aktuellt om förmågan är
nedsatt i sådana arbeten men ett specialanpassat eller skyddat arbete skulle
kunna bli aktuellt efter utbildning.
I uppföljningen var det två anställda och fem arbetslösa som genomgick
rehabilitering i form av utbildning. Det förekom inte någon egenföretagare
eller studerande som deltog i sådan rehabilitering.
Arbetsförberedande insats
Arbetsförberedande åtgärder är ett individuellt anpassat program som
Arbetsförmedlingen kan erbjuda den som behöver förbereda sig för ett annat
arbetsmarknadspolitiskt program. Enligt Försäkringskassans rättsliga
ställningstagande 2012:04 ska en försäkrad som deltar i en förberedande
åtgärd som Arbetsförmedlingen anvisat till genom ett programbeslut anses
vara en arbetslivsinriktad rehabiliteringsåtgärd, oavsett vilka konkreta
aktiviteter som den förberedande åtgärden består i. Arbetsförberedande
insatser förekom som regel i kombination med en efterföljande arbets-
träning.
20
Rättslig uppföljning 2016:2
Arbetsförberedande insatser förekom i sju procent av alla ärendena, och
både för anställda och arbetslösa. Av de anställda var det fem procent och av
de arbetslösa 14 procent som deltog i en sådan insats. En av de fem egen-
företagarna som fanns i urvalet deltog också i en arbetsförberedande insats,
däremot ingen av de båda studerande som fanns i urvalet.
Annat
I sju procent av ärendena fanns det uppgift om någon annan typ av åtgärd
under perioden med rehabiliteringsersättning. Det förekom till exempel att
den försäkrade skulle genomgå någon typ av utredning, t.ex. en arbets-
prövning för att klarlägga arbetsförmågan eller någon annan utredning via
Arbetsförmedlingen eller något företag som tillhandahåller utrednings-
tjänster. Det förekom också att den försäkrade skulle delta i något projekt
men att det inte framgick vad det var för typ av åtgärder som det gällde. Det
förekom också uppgifter om att den försäkrade skulle delta i någon slags
arbetsförberedande åtgärder, men att det inte framgick att det var ett
program som Arbetsförmedlingen anvisat till och inte heller i övrigt
framgick vad det var för typ av åtgärder.
Bedöms åtgärderna vara lämpliga och effektiva?
Som vi konstaterat ovan var det nästan en tredjedel av ärendena där den
försäkrade bedömdes antingen inte ha nedsatt arbetsförmåga eller, om
arbetsförmågan var nedsatt, sakna behov av rehabilitering för att återfå sin
förmåga. I dessa ärenden fanns det alltså inte skäl att genomföra några
rehabiliteringsåtgärder alls.
För dem som har nedsatt arbetsförmåga och behov av rehabilitering är det
viktigt att rätt åtgärder genomförs. Enligt granskarnas bedömning var
åtgärderna dock olämpliga i en fjärdedel (25 procent) av ärendena. Andelen
gäller i förhållande till de ärenden där den försäkrade bedömdes ha nedsatt
arbetsförmåga och behov av rehabilitering. Om man lägger samman dessa
ärenden med de ärenden där rehabiliteringsåtgärderna var onödiga, eftersom
den försäkrade inte bedömdes ha nedsatt arbetsförmåga och behov av
rehabilitering, blir det nästan hälften (48 procent) av de granskade ärendena.
Ett exempel på åtgärd som granskarna inte bedömt som lämplig är när man
arbetstränar i ordinarie arbete trots att det arbetet inte är lämpligt ur
medicinsk synvinkel. Sådan arbetsträning fördröjer den omställning till
annat arbete som behövs och riskerar att förlänga sjukfallet. Ett annat
exempel är när man arbetstränar i ett annat arbete hos sin arbetsgivare utan
att arbetsgivaren har erbjudit en faktisk omplacering till det arbetet. Även
det kan många gånger fördröja en långsiktig lösning och riskera att förlänga
sjukfallet, men behöver inte göra det om det aktuella arbetet är optimalt ur
medicinsk synvinkel och man har en planering för vad som ska hända när
arbetsförmågan har återställts så att det inte blir bakslag då. Ytterligare ett
exempel är när man arbetstränar via Arbetsförmedlingen, men det aktuella
arbetet inte är lämpligt ur medicinsk synvinkel.
21
Rättslig uppföljning 2016:2
Ett annat problem som framkom var att rehabiliteringen ibland föreföll ta
omotiverat lång tid utifrån den försäkrades förutsättningar. Det förekom i
vissa fall långa väntetider innan rehabiliteringen startade som inte berodde
på den försäkrades hälsotillstånd. Det förekom också att rehabiliteringen
fortsatte längre än vad som framstod som motiverat. Rehabiliteringen ska
inte fortsätta när den försäkrade inte längre har nedsatt arbetsförmåga. Det
finns inte heller anledningen att fortsätta rehabiliteringen när den försäkrade
inte längre har behov av rehabilitering för att återfå arbetsförmågan, utan
kan återgå i arbete eller arbetssökande genom att successivt trappa ned
sjukskrivningsgraden.
Ser man till de ärenden där granskarna bedömde att den försäkrade hade
nedsatt arbetsförmåga och behov av rehabilitering och dessutom ansåg att
inriktningen på åtgärderna var lämplig var det i en dryg tredjedel (37 pro-
cent) som granskarna bedömde att rehabiliteringen tog omotiverat lång tid.
Enligt granskarna handlade det huvudsakligen om ärenden där rehabilitering
skedde i samverkan med Arbetsförmedlingen. I dessa ärenden förekom inte
sällan dröjsmål från det att behovet av rehabilitering identifierats och den
försäkrade skrivits in i ett arbetsmarknadspolitiskt program tills det att den
faktiska rehabiliteringen startade.
Sammantaget var det en tredjedel (33 procent) av alla granskade ärenden
som granskarna bedömde hade en i alla delar lämplig rehabiliterings-
planering. I resten av ärendena (67 procent) bedömde granskarna att
rehabiliteringen var onödig eftersom den försäkrade inte hade nedsatt
arbetsförmåga eller behov av rehabilitering för att återfå arbetsförmågan, att
åtgärderna som sådana var olämpliga eller att rehabiliteringen pågick
onödigt länge.
Uppföljning av rehabiliteringen
I avsnittet om rehabiliteringsplanen ovan noterade vi att det inte sällan
saknas tillräckliga uppgifter i planen om hur, när och av vem som genom-
förandet av rehabiliteringen ska följas upp. Vi har i granskningen också
tittat på vilken uppföljning handläggaren faktiskt har gjort, utifrån vad som
framkommer i dokumentationen.
Granskarna har bedömt att handläggaren har följt upp rehabiliteringen i
tillräcklig omfattning i majoriteten (79 procent) av ärendena. Enligt
granskarna är det oftast i ärenden där rehabilitering sker i samarbete med
Arbetsförmedling som uppföljningen är bristfällig. Det fanns ärenden där
det saknades information för långa perioder, i vissa fall i mer än ett halvår.
Det var vanligt att rehabiliteringsplanen reviderades vid något eller några
tillfällen under rehabiliteringen. Det skedde i mer än hälften av ärendena
(56 procent). Det berodde som regel på medicinska faktorer, såsom att den
försäkrade upplevde att rehabiliteringen medförde ökad smärta eller trötthet.
Det föranledde att rehabiliteringen avbröts tillfälligt eller permanent, att
omfattningen minskades eller att en planerad utökning inte genomfördes.
22
Rättslig uppföljning 2016:2
Enligt granskarna fattades besluten att revidera planen ofta utifrån den
försäkrades egna uppgifter om hälsotillståndet. Det utreddes inte om det
fanns tillräcklig medicinsk grund för att revidera planeringen. Det förekom
flera ärenden där den behandlande läkaren uppgav att planeringen behövde
revideras, men där läkaren enbart hänvisade till sin patients uppgifter och
inte lämnade någon medicinsk förklaring till sin bedömning. Alla parter,
även Försäkringskassan, verkade godta den försäkrades egen bedömning av
sin förmåga.
Arbetsförmågan efter rehabiliteringen
Alla ärenden var inte avslutade vid granskningstillfället. I 17 procent pågick
rehabiliteringen fortfarande.
I 37 procent av de ärenden där rehabiliteringen hade avslutats var den
försäkrades arbetsförmåga fortfarande nedsatt i samma omfattning som
innan rehabiliteringen. Rehabiliteringen hade alltså inte medfört att den
försäkrade kunnat minska sin sjukskrivningsgrad, i vart fall inte under den
tid som kunnat studeras i uppföljningen.
I 26 procent av ärendena där rehabiliteringen hade avslutats hade den
försäkrades arbetsförmåga i viss mån förbättrats, men den försäkrade var
fortfarande sjukskriven till någon del. I 31 procent av dessa ärenden hade
den försäkrade helt återfått sin arbetsförmåga, vilket framgick av att den
försäkrade inte längre var sjukskriven till någon del och det fanns
dokumenterat att den försäkrade helt återgått i arbete eller arbetssökande.
I en del ärenden (6 procent) framgick det inte riktigt vad rehabiliteringen
hade resulterat i. Sjukfallet var avslutat men det fanns inga uppgifter om vad
den försäkrade gjorde efter avslutad rehabilitering.
23
Rättslig uppföljning 2016:2
Sammanfattande diskussion
och slutsatser
Resultaten visar att det finns en betydande förbättringspotential när det
gäller att pröva den försäkrades arbetsförmåga och behov av rehabilitering
innan en rehabiliteringsplan upprättas och beslut om rehabiliterings-
ersättning fattas.
Det framkommer att Försäkringskassan i princip aldrig avslår en ansökan
om rehabiliteringsersättning. Eftersom Försäkringskassan som regel är
involverad i den planering som leder fram till ansökan är det inte för-
vånande. Men det ursprungliga initiativet till rehabiliteringen tycks många
gånger komma från arbetsgivaren eller hälso- och sjukvården. För att
Försäkringskassan ska kunna bidra till att rätt åtgärd ges till rätt person vid
rätt tidpunkt samt säkerställa att ersättning beviljas på rätt grunder är det
viktigt att Försäkringskassan värderar impulsen utifrån sjukförsäkringens
regelverk och vidtar den ytterligare utredning som eventuellt behövs redan
innan planeringen görs.
I nästan en tredjedel av ärendena bedömde granskarna att den försäkrade
inte hade behov av rehabilitering. Merparten av dessa ärenden var sådana
där granskarna bedömde att den försäkrades arbetsförmåga inte var nedsatt
och att rehabilitering därför inte behövdes. Men det fanns också en del
ärenden där arbetsförmågan bedömdes vara nedsatt men där den försäkrade
ansågs kunna återgå i arbete utan rehabilitering, till exempel genom att
successivt trappa ned sjukskrivningsgraden.
Dessa brister innebär att ersättning betalas ut på tveksamma grunder och
motverkar målet om en välfungerande sjukförsäkring och ett minskat
sjukpenningtal.
Rehabiliteringsärenden är tidskrävande, eftersom planering, samordning och
uppföljning av rehabilitering ofta kräver ett flertal möten och avstämningar.
Obehövliga rehabiliteringsåtgärder innebär alltså att tid och resurser läggs
på fel saker.
De rehabiliteringsåtgärder som förekom i de granskade ärendena var huvud-
sakligen arbetsträning och förberedande insatser inför arbetsträning. I upp-
följningen såg vi exempel på att arbetsträningen genomfördes i ett olämpligt
arbete och att den därför inte kunde förväntas leda till att den försäkrade så
snart som möjligt återfick sin arbetsförmåga. Det förekom till exempel att
den försäkrade arbetstränade i ordinarie arbete trots att det arbetet inte var
lämpligt ur medicinsk synvinkel, eller att hen arbetstränade i ett annat arbete
hos arbetsgivaren utan att det framgick att omplacering hade erbjudits eller
att det fanns någon annan planering för vad som skulle hända efter arbets-
24
link to page 25
Rättslig uppföljning 2016:2
träningen. Sådan rehabilitering riskerar att fördröja den omställning som
behövs och förlänga tiden med ersättning.
Uppföljningen indikerar också att rehabiliteringen ibland tar längre tid än
vad som är motiverat utifrån den försäkrades hälsotillstånd, särskilt när det
gäller rehabilitering som sker i samverkan med Arbetsförmedlingen. Det
förekommer väntetider och avbrott som fördröjer rehabiliteringen.
Den försäkrade var efter avslutad rehabilitering sjukskriven i samma
omfattning som innan rehabiliteringen i nästan 40 procent av ärendena.
I ungefär en tredjedel av ärendena hade sjukskrivningen helt avslutats efter
att rehabiliteringen slutförts. Det är svårt att dra några bestämda slutsatser av
utfallet, eftersom det inte går att veta hur arbetsförmågan hade utvecklats
om rehabiliteringen inte hade genomförts och eftersom man kan behöva ett
längre tidsperspektiv för att utvärdera effekter.
Man kan konstatera att det generellt sett finns begränsat stöd för att arbets-
livsinriktad rehabilitering har effekt på sjukfrånvaro.
1 Men begreppet arbets-
livsinriktad rehabilitering är vagt och mångfacetterat och vissa åtgärder kan
ha större effekter än andra.
Enligt lagstiftningen ska Försäkringskassan verka för att sådana åtgärder
som behövs för en
effektiv rehabilitering vidtas. För att rehabiliteringsersätt-
ning ska beviljas krävs det att åtgärden i det enskilda fallet kan förväntas
återställa eller förbättra arbetsförmågan. Försäkringskassan måste alltså
värdera vilka åtgärder som kan förväntas ge effekter på arbetsförmågan.
Detta är mycket svåra bedömningar, och det behövs mer kunskap för att
göra dem med hög kvalitet.
Sjukförsäkringens arbetsförmågebegrepp är renodlat medicinskt. Det är
endast nedsättningar som beror på sjukdom som ger rätt till ersättning och
det är endast sådana nedsättningar som, ur försäkringens perspektiv, kan
kräva rehabilitering. Begreppet är också relationellt. Vid bedömningen av
arbetsförmågan ställs individens medicinska förutsättningar i relation till
kraven i det arbete eller på den arbetsmarknad som bedömningen ska göras i
förhållande till. Det innebär att det principiellt sett finns två sätt att förbättra
arbetsförmågan; att förbättra den försäkrades medicinska förutsättningar
eller att anpassa arbetskraven.
1 Se t.ex.
Arbetslivsinriktad rehabilitering, underlagsrapport nr 7 till den parlamentariska
socialförsäkringsutredningen (S 2010:04), Inspektionen för socialförsäkringen, Rapport
2010:2
Samverkan inom socialförsäkringen. En sammanställning av uppföljnings- och
utvärderingsrapporter inom verksamheter finansierade med samverkansmedel, Hetzler,
Antoinette; Melén Daniel; Bjerstedt Daniel (2005).
Sjuk-Sverige: Försäkringskassan,
rehabilitering och utslagning från arbetsmarknaden.Stockholm/Stehag: Brutus Östlings
Bokförlag Symposion. Se även den parlamentariska socialförsäkringens slutbetänkande,
där man framhåller att forskning visar att återgång i arbete i sig ofta kan påskynda
tillfrisknandet och stärka den enskildes självtillit även om arbetsförmågan inte är helt
återställd (SOU 2015:21
Mer trygghet och bättre försäkring, s. 269 och 586 ff.).
25
Rättslig uppföljning 2016:2
Arbetsträning innebär att prestationskraven sänks så länge arbetsträningen
pågår men innebär inte i sig någon långsiktig förändring av kraven. Såvida
inte någon arbetsanpassning görs är prestationskraven desamma vid arbets-
träningens slut som de var innan arbetsträningen startade. För att arbets-
träningen ska ha effekt på arbetsförmågan förutsätts det alltså att den
förbättrar den försäkrades medicinska förutsättningar för arbetet. Generellt
sett är det sannolikt medicinska åtgärder som i första hand kan bidra till att
förbättra den försäkrades medicinska förutsättningar för arbete. Men det kan
inte uteslutas att arbetsträning också kan ha en sådan effekt, i vart fall vid
vissa psykiska diagnoser.
Det kan finnas skäl för Försäkringskassan att i högre grad fokusera på andra
typer av åtgärder, där förutsättningarna för att förbättra arbetsförmågan
framstår som bättre. Vid sidan av medicinska åtgärder handlar det då om
sådana arbetslivsinriktade åtgärder som förändrar arbetskraven. För den som
är anställd kan arbetsanpassning och omplacering vara åtgärder som på goda
grunder kan förväntas göra skillnad för arbetsförmågan, så länge arbets-
förmågan ska bedömas i förhållande till arbete hos arbetsgivaren. För den
vars arbetsförmåga är nedsatt i förhållande till arbeten som normalt före-
kommer på arbetsmarknaden kan det handla om arbetslivsinriktade åtgärder
i form av lönebidrag eller liknande, som gör det möjligt att få ett arbete med
lägre krav än vad som normalt ställs på arbetsmarknaden.
Åtgärder av detta slag är inte något som berättigar till rehabiliteringsersätt-
ning. Det är inte heller något som Försäkringskassan kan erbjuda, utan det
är något som arbetsgivaren eller Arbetsförmedlingen ansvarar för. Men
Försäkringskassan har ändå en viktig roll i sådan arbetslivsinriktad rehab-
ilitering. Genom att utreda arbetsförmågan och tydliggöra för berörda parter
vilka förutsättningar sjukförsäkringen ger kan Försäkringskassan underlätta
för dem att vidta rätt åtgärder. Om Försäkringskassan till exempel klargör
att sjukpenning troligen inte kommer att betalas efter dag 180 i rehabiliter-
ingskedjan har den försäkrade och arbetsgivaren tydliga förutsättningar för
sin planering och kan tillsammans ta ställning till hur situationen ska lösas.
Ett starkare fokus på utredning, information och korrekta beslut om
ersättning skulle alltså kunna öka Försäkringskassans bidrag till en effektiv
rehabilitering, samtidigt som det skulle kunna spara handläggningsresurser
för Försäkringskassan. Detta genom att i högre grad överlåta till de berörda
parterna att själva diskutera och planera lösningar utifrån de förutsättningar
som råder. Till exempel skulle ett ökat användande av ett sådant arbetsgivar-
utlåtande som regleras i 110 kap. 21 § SFB kunna vara ett sätt att stärka
parternas ansvar och minska Försäkringskassans arbetsinsats när det gäller
rehabiliteringsplaneringen. Syftet med att ett sådant utlåtande infördes som
en utredningsåtgärd i SFB var just att stärka parternas, särskilt den för-
säkrades, egna ansvar för att ta initiativ till åtgärder som möjliggör återgång
i arbete (prop. 2007/08:136 s. 64 f.). Utifrån vad vi kunnat se i uppfölj-
ningen verkar det dock vara ovanligt att ett sådant utlåtande begärs.
26
Rättslig uppföljning 2016:2
Rekommendationer och
åtgärder
1. Rekommendation: Säkerställa att den försäkrades arbets-
förmåga och behov av rehabilitering utreds i tillräcklig
omfattning innan eventuell planering av arbetslivsinriktad
rehabilitering
En noggrann utredning av den försäkrades medicinska förutsättningar för
arbete och av vad som kan förbättra dessa förutsättningar är nödvändig för
att kunna ta ställning till arbetsförmågan och behovet av rehabilitering. Mot
bakgrund av de brister som kommit fram i uppföljningen, och eftersom det
övergripande målet för sjukförsäkringen är att rätt person ska få rätt ersätt-
ning och att rätt åtgärder ska vidtas i rätt tid, så måste det ske en ambitions-
höjning i detta avseende.
Avdelningen för sjukförsäkring behöver säkerställa att handläggarna inte
initierar rehabilitering utan att det finns ett fördjupat medicinskt underlag
som ger en tydlig bild av aktivitetsförmågan och prognosen. Man behöver
också säkerställa att handläggarna dokumenterar och motiverar sitt ställ-
ningstagande när det gäller arbetsförmåga och behov av rehabilitering samt
vad de aktuella åtgärderna kan förväntas leda till.
Åtgärd:
Flertalet av de åtgärder som planeras och prioriteras under 2016 handlar om
att säkerställa att våra utredningar och bedömningar av arbetsförmåga håller
högre kvalitet. Den största delen av detta arbete kommer att göras inom
ramen för det strategiska initiativet ”Samlad plan för att minska sjuktalet”.
Tillräcklig medicinsk information som ger en tydlig bild av aktivitets-
förmågan och prognosen, kan samlas in på olika sätt. I och med implement-
eringen av processen för sjukpenning och rehabilitering som kom september
2015 har vikten av tillräcklig medicinsk information tydliggjorts. Ett ställ-
ningstagande ska alltid göras om det inte behövs en försäkringsmedicinsk
utredning tidigt i sjukperioden. Detta tydliggörs ytterligare i processen som
införs under april 2016. Genom detta identifierar vi vilka som har ett behov
av arbetslivsinriktad rehabilitering. Vi bedömer därför att det i de flesta fall
kommer det att finnas ett fördjupat medicinskt underlag innan en rehabiliter-
ingsplan upprättas där det ska framgå vad de aktuella åtgärderna ska
förvänta leda till.
Ansvarig: Lars-Åke Brattlund
Tidsplan: 30 april 2016 i samband med att processen är införd (del 2).
Strategiskt initiativ kommer pågå i olika etappmål fram till och med 2020.
27
Rättslig uppföljning 2016:2
2. Rekommendation: Säkerställa att en utförlig rehabiliterings-
plan upprättas i ärenden med rehabiliteringsersättning
Uppföljningen visar att Försäkringskassan inte sällan underlåter att upprätta
en rehabiliteringsplan i de ärenden där rehabiliteringsersättning blir aktuellt.
De planer som upprättas saknar ofta tillräckliga uppgifter för att kunna ligga
till grund för beslutet om rehabiliteringsersättning. En orsak till detta kan
vara att den lagstadgade rehabiliteringsplan som Försäkringskassan ska
upprätta när den försäkrade ska delta i rehabilitering har blandats ihop med
den ”plan för återgång i arbetet” som Försäkringskassan upprättar i övriga
sjukfall. Bland annat är mallen gemensam för båda typerna av plan, trots att
det rör sig om helt olika situationer.
Avdelningen för sjukförsäkring bör i samråd med Rättsavdelningen se över
mallen för rehabiliteringsplan och se till att den innehåller alla de uppgifter
som behövs för att uppfylla formkraven och för att ligga till grund för beslut
om rehabiliteringspenning och särskilt bidrag. Man bör också se till att
handläggaren i samtliga fall upprättar rehabiliteringsplanen innan beslutet
om rehabiliteringsersättning, samt att planen och ersättningsbeslutet
begränsas till den period för vilken man kan bedöma arbetsförmågan,
behovet av rehabilitering samt rätten till rehabiliteringsersättning.
Åtgärd:
Avdelningen för sjukförsäkring kommer att säkerställa att en utförlig
rehabiliteringsplan upprättas i ärenden med rehabiliteringsersättning och i
det arbetet ingår att ta ställning till om själva mallen behöver justeras.
Ansvarig: Lars-Åke Brattlund
Tidsplan: 20 september 2016
3. Rekommendation: Säkerställa att rehabiliteringspenning bara
betalas ut för den tid då den försäkrade aktivt deltar i
rehabilitering
Rehabiliteringspenning kan betalas ut för den tid då den försäkrade behöver
avstå från förvärvsarbete för att delta i rehabilitering. Ersättningen ska alltså
bara beviljas för den tid då den försäkrade aktivt deltar i rehabiliteringen.
För närvarande betalar Försäkringskassan i vissa fall ut rehabiliterings-
penning för ytterligare tid.
Rättsavdelningen behöver tydliggöra i vilken omfattning rehabiliterings-
ersättning kan beviljas i förhållande till omfattningen av rehabiliteringen.
Avdelningen för sjukförsäkring behöver implementera den förändrade
tillämpningen och, i samråd med Rättsavdelningen, se över hur ansöknings-
förfarandet kan utformas för att säkerställa att rehabiliteringspenning betalas
ut för rätt tid.
28
Rättslig uppföljning 2016:2
Åtgärd:
Med anledning av rekommendationen till Rättsavdelningen, att säkerställa
att rehabiliteringspenning bara betalas ut för den tid då den försäkrade aktivt
deltar i rehabilitering, kommer Vägledning 2015:03
Sjukpenning, rehabilit-
ering och rehabiliteringsersättning att förtydligas. Det behöver mer
uttryckligt framgå i vägledningen att rehabiliteringsersättning enbart kan
betalas ut i motsvarande omfattning som den försäkrade aktivt deltar i
rehabilitering och avstår från förvärvsarbete.
Ansvarig: Eva Nordqvist
Tidsplan: 30 juni 2016
Åtgärd:
Avdelningen för sjukförsäkring och IT-avdelningen kommer att säkerställa
att det finns en IT-lösning på plats från den 1 oktober 2016. Fram till att IT-
lösningen är genomförd är ambitionen att hantera utbetalningarna så rätts-
säkert och effektivt som möjligt.
Ansvarig: Lars-Åke Brattlund
Tidsplan: 1 oktober 2016
4. Rekommendation: Följa upp kvalitet och utfall när det gäller
rehabilitering och rehabiliteringsersättning
Försäkringskassan har tagit fram ett verktyg för lokal kvalitetsuppföljning
(Väksten) som gäller rehabiliteringsersättning. Det framgår dock av den
nationella kvalitetsanalys som Avdelningen för sjukförsäkring gjorde i
november 2015 att sådana uppföljningar hittills har genomförts i mycket
begränsad omfattning. Det finns inte heller några kvalitetsindikatorer som
fångar kvaliteten i ärenden om rehabiliteringsersättning. Indikatorer som
skulle kunna bidra till att ge en bild av kvaliteten och effektiviteten i
rehabiliteringen är till exempel hur lång tid rehabiliteringen pågår och hur
utfallet i termer av återgång i arbete blir.
Avdelningen för sjukförsäkring bör öka uppföljningen av ärenden om
rehabiliteringsersättning med stöd av Väksten. Man bör också tillsammans
med Avdelningen för analys och prognos, Rättsavdelningen samt Avdel-
ningen för gemensamma försäkringsfrågor ta fram ytterligare indikatorer för
rättslig kvalitet i dessa ärenden, till exempel indikatorer som visar om de
genomförda rehabiliteringsåtgärderna leder till återgång i arbete och
indikatorer som signalerar om det finns skillnader mellan områden när det
gäller omfattningen på den beviljade rehabiliteringsersättningen.
Åtgärd:
Avdelningen för sjukförsäkring kommer inför den nationella kvalitets-
analysen se till att varje verksamhetsområde genomför uppföljningar och
regionala analyser om rehabiliteringsersättning. Dessa analyser kommer
29
Rättslig uppföljning 2016:2
även att ligga till grund för riskanalysen för felaktiga utbetalningar inom
rehabiliteringsersättning under 2016. Uppföljning av indikatorerna kommer
i första hand ske ett par gånger per år på regional nivå i samband med
kvalitetsanalyserna. Arbetet kommer att prioriteras och ske i samråd med
Avdelningen för analys och prognos, Rättsavdelningen och Avdelningen för
gemensamma försäkringsfrågor.
Ansvarig: Lars-Åke Brattlund
Tidsplan: Väksten 17 maj 2016. Indikatorerna hela 2016.
30
Rättslig uppföljning 2016:2
Bilaga 1
Frågeformulär
Beslut som ska granskas:
Det är ärenden där en ansökan om rehabiliteringsersättning har kommit in i under
perioden 1 januari–31 mars 2015 som ska granskas.
Nr
Fråga
Svarsalternativ
1.
Löpnummer
2.
Til hör ärendet den ärende-
1. Ja
kategori som ska granskas?
2. Nej
3.
Vilken sysselsättning har den
1. Anställd
försäkrade?
2. Egenföretagare
3. Arbetslös
4. Studerande
5. Annat
6. Framgår inte
4.
Finns det en rehabiliterings-
1. Ja, i mall 15307
plan i ärendet?
2. Ja, i dokumentation från avstämningsmöte el er
liknande
3. Ja, i annan form
4. Nej
5.
Innehåller planen den
1. Ja
information som behövs?
2. Nej
6.
Vilken information saknas?
1. Information om åtgärder som ska vidtas
2. Information om vem som ska ansvara
3. Tidplan
4. Annat av vikt
7.
Vad är målet för
1. Återgå i ordinarie arbete hos arbetsgivaren
rehabiliteringen (typ av
2. Återgå i annat arbete hos arbetsgivaren
arbete)?
3. Återgå i eget företag
4. Klara arbete på arbetsmarknaden
5. Annat
6. Framgår inte
8.
Ange vilket annat mål som
Fritext
fanns för rehabiliteringen.
31
Rättslig uppföljning 2016:2
Nr
Fråga
Svarsalternativ
9.
Vad är målet för
1. Samma omfattning som innan sjukfallet
rehabiliteringen (omfattning)? 2. Lägre omfattning än innan sjukfallet
3. Högre omfattning än innan sjukfallet
4. Framgår inte
10.
Vilken typ av rehabilitering har 1. Arbetsträning
planerats?
2. Utbildning
3. Arbetsförberedande insats som
Arbetsförmedlingen anvisat til
4. Annat
11.
I vilket arbete ska den
1. Ordinarie arbete hos arbetsgivaren
försäkrade arbetsträna?
2. Annat arbete hos arbetsgivaren
3. Eget företag
4. Öppna arbetsmarknaden
5. Skyddat arbete
6. Framgår inte
12.
Vilken typ av utbildning har
1. Yrkesutbildning
planerats?
2. Al mänteoretisk el er orienterande utbildning som
är en nödvändig förberedelse för yrkesutbildning
3. Orienterande utbildning i datateknik för personer
med bristfällig eller föråldrad skolutbildning
4. Annan
5. Framgår inte
13.
Framgår det om hand-
1. Ja, och det kan den
läggaren har utrett om
2. Ja, och det kan den inte
utbildningen kan finansieras
med studiemedel?
3. Nej
14.
Vilken annan typ av
Fritext
rehabilitering har den
försäkrade deltagit i?
15.
Bedömer du att den utredning 1. Ja
som fanns då rehabiliteringen 2. Nej
startade styrkte att den
försäkrades arbetsförmåga
var nedsatt med minst en
fjärdedel?
16.
Bedömer du att den
1. Ja
utredningen som fanns då
2. Nej
rehabiliteringen startade
visade att den försäkrade var i
behov av rehabilitering för att
återfå sin arbetsförmåga?
17.
Bedömer du att inriktningen
1. Ja
på rehabiliteringen var
2. Nej
adekvat?
18.
Bedömer du att de planerade
1. Ja
åtgärderna var tidseffektiva?
2. Nej
19.
Bedömer du att handläggaren 1. Ja
har följt upp hur
2. Nej
rehabiliteringen fortlöper i
tillräcklig omfattning?
32
Rättslig uppföljning 2016:2
Nr
Fråga
Svarsalternativ
20.
Har planeringen reviderats?
1. Ja
2. Nej
21.
Framgår det att den
1. Ja
reviderade planeringen beror
2. Nej
på medicinska faktorer?
22.
Har den försäkrade återfått
1. Ja, helt
sin arbetsförmåga?
2. Ja, delvis
3. Nej
4. Framgår inte
5. Rehabiliteringen pågår fortfarande
23.
Har den försäkrade ansökt
1. Ja
om rehabiliteringspenning?
2. Nej
24.
Har den försäkrade beviljats
1. Ja
rehabiliteringspenning?
2. Nej, helt avslag
3. Nej, beslut om rätten til rehabiliteringspenning
har inte fattats
25.
Har den försäkrade under-
1. Ja, skriftligt
rättats om beslutet att bevilja
2. Ja, muntligt
rehabiliteringspenning?
3. Nej
26.
För hur lång tid har den
Ange antal månader
försäkrade beviljats
rehabiliteringspenning?
27.
Framgår det vilken tid den
1. Ja
försäkrade aktivt har deltagit i 2. Nej
rehabiliteringen?
28.
Skulle du ha bedömt rätten til 1. Ja, helt
rehabiliteringspenning på
2. Ja, delvis
samma sätt som
handläggaren?
2. Nej
29.
På vilket sätt skul e du gjort
1. Ingen rehabiliteringspenning alls
en annan bedömning?
2. Lägre omfattning
3. Färre dagar
4. Annat
30.
Har den försäkrade ansökt
1. Ja
om särskilt bidrag?
2. Nej
31.
Har den försäkrade beviljats
1. Ja
särskilt bidrag?
2. Nej, helt avslag
3. Nej, beslut om särskilt bidrag har inte fattats
32.
Har den försäkrade under-
1. Ja, skriftligt
rättats om beslutet att bevilja
2. Ja, muntligt
särskilt bidrag?
3. Nej
33.
För hur lång tid har den
Ange antal månader
försäkrade beviljats särskilt
bidrag?
33
Rättslig uppföljning 2016:2
Nr
Fråga
Svarsalternativ
34.
Vad har den försäkrade
1. Kursavgifter
beviljats särskilt bidrag för?
2. Kostnader för tal- och punktskriftsböcker
3. Läromedel för handikappade
4. Studieresor (reskostnad och/eller traktamente)
5. Dagliga resor mel an bostaden och platsen för
rehabiliteringen.
6. Boende i samband med rehabilitering på annan
ort
7. Resor vid start och slut av rehabilitering på annan
ort samt vid längre uppehåll i sådan rehabilitering
8. Besöksresor för den försäkrade el er familjen i
samband med rehabilitering på annan ort
9. Kostnad för ledsagare
10. Annat
11. Framgår inte
35.
Vilken annan kostnad har den Fritext
försäkrade beviljats särskilt
bidrag för?
36.
Har det särskilda bidraget
1. Ja
betalats ut i förskott?
2. Nej
37.
Bedömer du att det fanns
1. Ja
särskilda skäl att betala ut det 2. Nej
särskilda bidraget i förskott?
38.
Skulle du ha bedömt den
1. Ja, helt
försäkrades rätt til särskilt
2. Ja, delvis
bidrag på samma sätt som
handläggaren?
3. Nej
39.
På vilket sätt skul e du gjort
1. Inget särskilt bidrag alls
en annan bedömning?
2. Lägre belopp
3. Färre dagar
4. Annat
34
Rättslig uppföljning 2016:2
I serien Anser har följande skrifter publicerats sedan år 2011:
2011:1
Rättsfallsöversikt – personlig assistans
2012:1
En analys av vissa frågor om återbetalning och eftergift.
Rättsfallsöversikt
2012:2
Rättsfallsöversikt – personlig assistans
2013:1
Rättsfallsöversikt – bilstöd
2013:2
Regeringsrättens och Högsta förvaltningsdomstolens domar i
socialförsäkringsmål. Januari 2010–september 2012. En
rättsfallsöversikt
Från år 2014 har serien Anser bytt namn till Rättslig uppföljning.
I serien Rättslig uppföljning har följande skrifter publicerats
sedan år 2014:
2014:1
Rättsfallsöversikt – aktivitetsersättning
2014:2
Beslutsunderlag och beslut i sjukpenningärenden. En jämförelse
mellan år 2010 och år 2013. Rättslig kvalitetsuppföljning
2015:1
Rättsfallsöversikt – personlig assistans (föräldraansvar)
2015:2
Personkrets och grundläggande behov. Bedömningen av
grundläggande rekvisit för assistansersättning. Rättslig
kvalitetsuppföljning
2015:3
Sjukpenningärenden som avslutas för att dagarna tar slut.
Rättslig kvalitetsuppföljning
2015:4
Beslutsunderlag och beslut i sjukersättningsärenden. Rättslig
kvalitetsuppföljning
2015:5
EU-rättslig bosättningsbedömning. Rättslig kvalitetsrapport
2015:6
Sjukpenning i förebyggande syfte. Rättslig kvalitetsuppföljning
2015:7
Assistansersättning. Fritids- och samhällsaktiviteter. Dubbel
assistans. Assistans under tid i barnomsorg, skola och daglig
verksamhet. Tillsyn, både som grundläggande och andra
personliga behov. Rättslig kvalitetsuppföljning
2015:8
Tillfällig föräldrapenning för allvarligt sjuka barn. Den första
bedömningen. Rättslig kvalitetsuppföljning
2016:1
Aktivitetsstöd vid sjukfrånvaro från ett arbetsmarknadspolitiskt
program. Rättslig kvalitetsuppföljning
2016:2
Rehabiliteringsersättning. Rättslig kvalitetsuppföljning
35
Document Outline
