This is an HTML version of an attachment to the Freedom of Information request 'Digital Services Act / Digital Markets Act'.


 
 
 
2021-02-09 
 
 
 
 
 
Konsumentverkets synpunkter avseende förslaget till 
förordning om en inre marknad för digitala tjänster 
 
I tillägg till de synpunkter som framfördes av Konsumentverket under EU-
sakrådet om förslagen till förordning om en inre marknad för digitala tjänster 
(DSA) och förordning om konkurrensdrivna och rättvisa marknader inom 
den digitala sektorn (DMA) den 5 februari 2021 följer här myndighetens 
skriftliga synpunkter. Konsumentverket vill dock understryka att synpunkterna 
kommer att utvecklas i takt med att förslaget analyseras vidare av 
myndigheten. 
 
Konsumentverket välkomnar i stort förslaget till förordning om en inre 
marknad för digitala tjänster. Ur ett konsumentperspektiv är det oerhört viktigt 
att leverantörer av förmedlingstjänster, och särskilt plattformar, tar sitt ansvar 
givet den betydande roll som de här aktörerna har fått på digitala marknader. 
Konsumenter ska ha samma möjlighet att fatta välgrundade affärsbeslut online 
som offline. För Konsumentverkets del handlar det om att kunna utöva en mer 
effektiv tillsyn och marknadskontroll över olagligt innehåll i form av 
vilseledande marknadsföring och farliga produkter. Det är positivt att förslaget 
föreskriver en procedur för gränsöverskridande samarbete; något som är 
nödvändigt för ett effektivt tillsynsarbete.  
 
Konsumentverket vill emellertid flagga för att akten innehåller bestämmelser 
som, i vart fall för myndigheten, anses främmande inom ramen för 
tillsynsarbete. Därtill har akten ett brett tillämpningsområde som i stora delar 
inte träffar Konsumentverkets verksamhetsområde. Nedan följer mer 
detaljerade kommentarer kring några av artiklarna. 
 
Kapitel 1 – Allmänna bestämmelser 
 
Artikel 1 – Syfte och tillämpningsområde 
Konsumentverket välkomnar särskilt förtydligandet i artikel 1.5.h om att akten 
inte ska påverka tillämpningen av EU:s konsumentskydds- och 
produktsäkerhetslagstiftning. Vidare anser myndigheten att det är mycket 
positivt med tydlighet kring att förordningen även ska tillämpas på företag 
etablerade i tredje land (se bl.a. artikel 1.3), vilket ligger i linje med övrig 
unionslagstiftning på konsumentområdet. Det är viktigt både ur ett 
konsument- och ett konkurrensperspektiv för att uppnå en rättvis inre 
marknad för konsumenter och företag. 
 
 

Artikel 2 - Definitioner 
Konsumentverket är positiv till den breda definitionen av ”illegalt innehåll” i 
enlighet med artikel 2.1.g. Det kan dock medföra vissa svårigheter avseende vad 
som utgör olagligt innehåll i olika medlemsstater, se t.ex. artikel 8.1.b och skäl 
31 enligt vilka en samordnare av digitala tjänster förväntas ha kännedom om 
vad som utgör illegalt innehåll i andra medlemsstater. 
Avseende definitionen av ”annonsering” som följer av artikel 2.1.n kan 
Konsumentverket konstatera att den skiljer sig från den svenska definitionen 
av marknadsföring i enlighet med § 3 i marknadsföringslagen (2008:486). Den 
svenska definitionen ställer krav på ett kommersiellt syfte, som inte verkar 
återfinnas i den bredare definitionen av annonsering. Konsumentverket ställer 
sig dock frågande till huruvida plattformars egen marknadsföring omfattas av 
definitionen som följer av DSA, så verkar inte vara fallet. Därtill riskerar 
rekvisitet om att annonseringen måste ha skett mot betalning att utesluta viss 
reklam, även om majoriteten såklart sker mot betalning. 
Artikel 8 – Föreläggande att agera mot illegalt innehåll 
Konsumentverket har noterat att det framgår av skäl 30 att bestämmelserna 
om förbudsföreläggande som följer av DSA inte ska påverka tillämpningen av 
bl.a. förordning (EU) 2017/2394 om konsumentskyddssamarbete inom EU 
(den s.k. CPC-förordningen). Konsumentverket utövar tillsyn i enlighet med 
CPC-förordningen om överträdelsen är av gränsöverskridande natur (se bl.a. 
artiklarna 2, 3 och 9 i CPC-förordningen). Det framgår av artikel 9.4.e i CPC-
förordningen att behöriga myndigheter ska ha befogenhet att förelägga 
näringsidkare att upphöra med överträdelser. Därtill har Konsumentverket i 
enlighet §§ 23 och 28 i marknadsföringslagen (2008:486) (MFL) möjlighet att 
utfärda förelägganden. Konsumentverket tolkar ovanstående som att 
förelägganden i rena nationella ärenden mot leverantörer av 
förmedlingstjänster kan komma att träffas av de nya kraven i artikel 8 i DSA, 
medan förelägganden som är av gränsöverskridande natur mot leverantörer av 
förmedlingstjänster, även om de också utfärdas i enlighet med MFL, inte 
träffas av de nya kraven. Om Konsumentverket tilldelas visst tillsynsansvar 
över DSA så finns det, utifrån dagens lagstiftning, risk för att myndigheten 
behöver utdöma olika förelägganden baserat på vad det är för ärende, se 
förtydligande nedan. 
(1)  Nationellt ärende som inte rör överträdelse av leverantör av 
förmedlingstjänst = MFL 
(2)  Nationellt ärende som rör överträdelse av leverantör av 
förmedlingstjänst = nytt föreläggande i enlighet med artikel 8 i DSA. 
(3)  Gränsöverskridande ärende i enlighet med CPC-förordningen, oavsett 
om det rör leverantör av förmedlingstjänst eller inte = MFL (som ger 
effekt till CPC-förordningen) 
Samma situation kan uppstå avseende myndighetens möjlighet att utfärda 
ålägganden i enlighet med §§ 24 och 28 i MFL, om sådana ålägganden ryms 
inom begreppet ”agera mot illegalt innehåll” i enlighet med artikel 8 i DSA. 
Konsumentverket har inget starkt ställningstagande i frågan utan vill enbart 
uppmärksamma regeringen på detta. 

 

Därtill vill Konsumentverket understryka att vissa krav som uppställs i artikel 8 
bedöms vara minst sagt främmande utifrån hur förbudsförlägganden och 
ålägganden utformas enligt MFL, se särskilt artikel 8.1.b och skäl 31 om 
territoriellt tillämpningsområde. 
Artikel 9 – Förelägganden om tillhandahållande av information 
I likhet med vad som framförts avseende artikel 8 i DSA vill Konsumentverket 
informera om myndighetens befogenhet att genom förelägganden begära in 
upplysningar i enlighet med § 42 i MFL och att det föreläggandet sannolikt 
träffas av artikel 9 i DSA. Liknande befogenheter fastställs även i artikel 9.3.b i 
CPC-förordningen och tillämpas vid gränsöverskridanden ärenden.  
 
Kapitel III – Krav på tillbörlig aktsamhet för en transparent och 
säker onlinemiljö 

Artikel 10 och 11 – Kontaktpunkter och rättslig företrädare 
Konsumentverket välkomnar inrättandet av kontaktpunkter och krav på att ha 
en rättslig representant inom unionen om företaget är etablerat i tredjeland.  
I sammanhanget vill myndigheten dock påtala att konsumenter inte garanteras 
samma skydd mot farliga produkter online vid s.k. privatimport som i vanliga 
fysiska butiker. Idag har EU:s marknadskontrollmyndigheter mycket svårt att 
agera mot privatimporterade farliga produkter. Konsumentverket har i 
samband med revideringen av direktiv 2001/95/EG om allmän 
produktsäkerhet (GPSD) påtalat denna brist och förespråkat ett utökat ansvar 
för t.ex. marknadsplatser i de fall där varken tillverkare, importör eller 
distributör är etablerade inom unionen. En rättslig företrädare skulle kunna ha 
mandat att agera som ekonomisk aktör avseende ansvar i enlighet med GPSD 
och annan relevant EU-lagstiftning. I förordning (EU) 2019/1020, den nya 
marknadskontrollförordningen, har det införts en sådan mekanism (se 
artiklarna 4.1 och 4.2.d). Produkter kommer endast att få släppas ut på 
marknaden om det finns en ekonomisk aktör som är etablerad i unionen och 
bl.a. har i uppgift att åtgärda säkerhetsbrister. Myndighetens förhoppning är 
att en liknande regel föreslås under omarbetningen av GPSD, men givet 
kopplingen till plattformar så tas frågan upp även inom ramen för DSA. 
Artikel 14 – Mekanismer för anmälan och åtgärder 
Konsumentverket är i sak positiv till mekanismen om anmälan och åtgärder 
som skulle kunna bidra till färre farliga produkter och vilseledande 
marknadsföring på bl.a. plattformar. Dock finns det såklart en risk att illegalt 
innehåll återigen publiceras efter att det tagits bort eftersom det inte finns 
någon generell skyldighet att övervaka regelefterlevnaden på plattformen. I 
sammanhanget vill Konsumentverket även lyfta vikten av att plattformars egna 
beslut att avlägsna innehåll bör kunna prövas av en oberoende extern aktör. I 
samband med interna diskussioner på myndigheten om liknande procedurer 
för anmälan och åtgärder har en del frågetecken seglat upp, bl.a. förenligheten 
med svensk förvaltningsrätt om en myndighet notifierar illegalt innehåll som 

 

sedan tas bort. Kan ett sådant förfarande likställas med en begäran om 
borttagande av innehåll, något som de flesta svenska tillsynsmyndigheter inte 
har rättsligt stöd att göra idag. Det är möjligt att utformandet av proceduren 
kan ha en inverkan på den bedömningen. 
 
Artikel 19 – Betrodda anmälare 
Konsumentverket är i sak positiv till funktionen med betrodda anmälare som 
på konsumentområdet t.ex. skulle kunna vara konsumentorganisationer- och 
byråer. Dock är det i tillsynsarbetet på konsumentområdet lite av en udda fågel, 
och det behöver utredas närmre hur det skulle förhålla sig om en 
tillsynsmyndighet både utses till betrodd anmälare samtidigt som regelrätt 
tillsyn ska utövas. De två kan säkerligen kombineras, men det finns en risk att 
en anmälan i slutändan bedöms utgöra en tillsynsåtgärd. 
Artikel 20 – Åtgärder och skydd mot missbruk 
Ur ett konsumentperspektiv välkomnar Konsumentverket skyldigheten att 
agera mot tjänstemottagare som löpande tillhandahåller olagligt innehåll på 
plattformen. Dock är det viktigt att tjänstemottagarna har möjlighet att rättsligt 
ifrågasätta åtgärden. 
Artikel 22 – Näringsidkares spårbarhet 
Om artikeln innebär att tillsynsmyndigheter ska kunna begära ut 
informationen för att kunna utöva tillsyn eller marknadskontroll i enlighet med 
annan lagstiftning, t.ex. konsumentskyddslagstiftning så är det mycket positivt 
utifrån myndighetens perspektiv. Kravet kan underlätta tillsyns- och 
marknadskontrollarbete gentemot företag som är etablerade i tredje land. 
Begränsas möjligheten att ta del av informationen till överträdelser av 
förordningens bestämmelser, t.ex. kraven som uppställs i kapitel III är 
bestämmelsens nytta betydligt mindre. 
Vidare ställer sig myndigheten positiv till plattformarnas skyldighet att via 
webbdesign göra det möjligt för försäljarna att uppfylla t.ex. krav på 
förköpsinformation och produktsäkerhetsinformation. Plattformar har 
härigenom möjlighet att ”nudga” försäljarna till regelefterlevnad. 
Artikel 24 – Transparens vad gäller onlineannonsering 
Konsumentverket välkomnar artikeln som ett viktigt förtydligande avseende 
förmedlares ansvar för den marknadsföring som publiceras på plattformen. 
Kraven som uppställs i artikel 24.a och 24.b är väsentliga, däremot kan det 
ifrågasättas om de viktigaste parametrarna för personalisering av 
marknadsföring utgör sådan väsentlig information, se artikel 24.c. Det kan, ur 
ett konsumentperspektiv, t.ex. vara viktigare att veta var den som står bakom 
annonseringen (i många fall försäljaren) är etablerad. Många konsumenter 
upplever det som ett problem att det är svårt att veta om man handlar från ett 
svenskt företag eller ett företag etablerat i tredjeland. 
Vidare vill Konsumentverket understryka vikten av att begränsa 
informationskrav till just väsentlig information som konsumenter/användare 

 

har lätt att ta till sig. Studier från bl.a. OECD1 visar att konsumenter många 
gånger har svårt att ta till sig information vid shopping online. För mycket 
information – s.k. information overload – kan försvåra för konsumenter att 
fatta välgrundade affärsbeslut. Beteendevetenskapliga insikter kan vara ett bra 
verktyg för att tillhandahålla rätt information, på rätt sätt. 
Artiklarna 25 till 33 – Mycket stora onlineplattformar 
Konsumentverket har inte möjlighet att inkomma med detaljerade 
kommentarer i dessa delar men välkomnar det faktum att stora plattformar 
träffas av striktare reglering än de mindre aktörerna.  
Kapitel VI – Genomförande, samarbete, sanktioner och kontroll av 
efterlevnad 

Konsumentverket kan konstatera att den föreslagna ordningen för tillsyn och 
gränsöverskridande samarbete påminner mycket om 
konsumentskyddssamarbetet som följer av CPC-förordningen. Myndigheten 
har goda erfarenheter från CPC-samarbetet, och ett liknande system för DSA 
borde fungera väl. Dock vill myndigheten understryka att det är viktigt att 
skarpa tillsynsåtgärder ska, eller åtminstone kan, underställas en 
domstolsprövning för att säkerställa en hög rättssäkerhet men även fri 
åsiktsbildning och yttrandefrihet. Vidare gynnas ett större ansvarstagande av 
effektiva proportionella och avskräckande sanktioner och, i förekommande fall, 
en effektiv verkställighetsprocedur. 
 
Artikel 39 – Krav för samordnare av digitala tjänster 
Konsumentverket förstår syftet med artikeln, dvs. att säkerställa att alla 
samordnare av digitala tjänster står fria från all yttre påverkan. 
Konsumentverket vill förtydliga att det inom ramen för tillsynssamarbete 
förekommer att andra statliga myndigheter konsulteras, samt i vissa fall, att 
externa aktörer anlitas för att t.ex. utvärdera teknisk bevisning inom ramen för 
ett tillsynsärende. Det framgår förvisso av skäl 74 att samordnaren för digitala 
tjänster kan samråda med andra nationella myndigheter, men det vore 
önskvärt med ett förtydligande om att även objektiv extern expertis kan anlitas. 
Artikel 41 – Befogenheterna för samordnarna av digitala tjänster 
Avseende minimibefogenheterna har Konsumentverket till viss del jämfört med 
de befogenheter som följer av CPC-förordningen. Följande kan konstateras: 
Artikel 41.1.b: Att enbart kunna begära in ”information om en misstänkt 
överträdelse” kan vara en för snäv skrivning. Konsumentverket erfar att 
information som inte är direkt kopplad till överträdelsen många gånger utgör 
en viktig del av bevisningen i ett ärende. Bestämmelsen skulle istället kunna ta 
sikte på ”information med anknytning till en misstänkt överträdelse”. 
 
1 Improving online disclosures with behavioural insights, OECD Digital Economy 
Papers, 2018. 

 

Artikel 41.1.b: Att enbart ha möjlighet att utföra inspektioner  på plats i lokaler 
kan i vissa fall vara begränsande. Det kan även finnas skäl att inspektera 
leverantörernas mark och transportmedel. 
Artikel 41.2.a: Att åtaganden av leverantörer ska vara bindande är ett 
främmande inslag för Konsumentverkets verksamhet. Konsumentverket kan 
avsluta ett ärende när en näringsidkare åtar sig att t.ex. ändra sin 
marknadsföring, men åtagandet i sig har ingen avgörande marknadsrättslig 
effekt. I slutändan gör domstolen en samlad bedömning av alla relevanta 
omständigheter i ärendet, där ett åtagande kan vara en av flera omständigheter 
som är av betydelse för domstolens bedömning. 
Artikel 41.2.e: Interimistiska åtgärder kan endast vidtas av domstol inom 
ramen för Konsumentverkets verksamhet, vilket enligt myndigheten bidrar till 
en högre rättssäkerhet, objektivitet och förutsägbarhet. Därtill ställer sig 
Konsumentverket frågande till referensen till ”allvarlig skada”, vem eller vad är 
det som ska riskera att lida allvarlig skada för att artikeln ska bli tillämplig.  
Artikel 41.3.a: Konsumentverket ställer sig frågande till att ålägganden ska 
riktas mot ”ledningsorgan”. Normalt riktas tillsynsåtgärder och sanktioner mot 
fysiska eller juridiska personer som bedöms ansvariga för en överträdelse. Hur 
ett företag är upplagt rent organisatoriskt ska inte spela någon roll i 
tillsynsarbete. 
Artikel 42 – Sanktioner 
Konsumentverket har noterat att maximala sanktionsbelopp regleras istället 
för minimibelopp. Inom EU har det nyligen införts nya bestämmelser på 
konsumentskyddsområdet där det fastställs att sanktionsbelopp inte får 
understiga 4% av en näringsidkares årsomsättning för vissa överträdelser. Det 
har bl.a. framförts att sanktionsnivåerna är för låga för överträdelser av 
konsumentskyddslagstiftning i många medlemsstater. Enligt Konsumentverket 
är det viktigt att säkra tillräckligt höga sanktionsbelopp för att säkerställa den 
avskräckande effekten. 
Artikel 45 – Gränsöverskridande samarbete mellan samordnare för digitala 
tjänster 
Konsumentverket har inte möjlighet att inkomma med kommentarer kring 
varje enskild artikel men välkomnar i stort gränsöverskridande samarbete 
kring tillämpningen av förordningen. Som ovan nämnts påminner samarbetet 
till viss del om det gränsöverskridande samarbete som följer av CPC-
förordningen. Konsumentskyddsmarbetet inom EU fungerar mycket bra, och 
lärdomar kan säkerligen dras från det samarbetet. Konsumentverket anser att 
det är mycket viktigt med tydlighet kring proceduren, bl.a. vilka tidsramar som 
gäller för olika åtgärder, samt vilka uppgifter som ska utföras av vem. Det är 
viktigt att undvika överlappningar av olika samarbetssystem. Det har 
förekommit att begäran om att vidta åtgärder mot t.ex. överträdelser av 
informationskrav i e-handelsdirektivet har skickats via den procedur som 
fastställs i artikel 3 i e-handelsdirektivet trots att begäran borde sänts i enlighet 
med CPC-förordningens procedur för begäran om att vidta tillsynsåtgärder.